Min allra första bekantskap med Stephen King var någon gång i de tidiga tonåren, via radion. Själva programmet minns jag inte riktigt, men jag tror att det handlade om rädslor eller något liknande. I alla fall, det lästes upp en bit ur en bok som en intervjuad person tyckte var det otäckaste hon hade läst. Texten var en klassisk scen ur en klassisk bok, helt givet en av de mer minnesvärda ögonblicken i skräcklitteraturens historia. Det var episoden med duschdraperiet ur The Shining.
Inte så att det här har gjort mig fobisk mot badrum, men jag har faktiskt aldrig under alla de år som gått sedan jag läst The Shining kunnat se ett fördraget duschdraperi utan att känna den där pirrande känslan av osäkerhet – vad finns där bakom egentligen..? I filmen med samma namn är det här en klart skrämmande scen, men ändå rätt annorlunda mot boken. I filmen är det ju ett specifikt badrum det hela utspelar sig i, men om man läser texten blir detaljerna inte lika tydliga. Det man minns är badkaret, det fördragna draperiet... och det kan vara vilket badrum som helst (mitt – eller ditt!), inte alls bara det där i ett visst rum på the Overlook Hotel.
Det här är en av Stephen Kings starkaste sidor, att skapa den där riktigt förlamande skräcken i saker som är helt vardagliga. Saker som blir ännu mer otäcka just därför att man kan se sig själv i samma situation. Riktigt draget till sin spets blir det här i den bok som nog efter alla år fortfarande är Stephen Kings mest obehagliga, Jurtjyrkogården. Den börjar med en familjeidyll: ett lyckligt gift par med två söta små barn och en älskad katt flyttar in i sitt nya hus. Allt är så perfekt att det gör ont, för man vet ju att det här är en bok där saker kommer att gå rejält illa. Annars skulle det inte vara Stephen King, liksom. Och illa går det verkligen. Temat i Jurtjyrkogården är frågan om vad man gör när det värsta tänkbara händer. Om det fanns en chans att ändra saker, skulle man ta den – oavsett konsekvenserna? För om det värsta redan hänt, då kan väl saker inte bli värre. Eller..?
På sätt och vis har Jurtjyrkogården drag av en gammaldags moralitet. Det som hänt har hänt och den som dött kan aldrig bli levande igen. Man tillåts inte leka Gud och förändra detta, det säger reglerna. Men samtidigt är det inte så enkelt, inte i den här boken. Var och en som läser fattar verkligen att det inte är särskilt lämpligt att ta till övernaturliga metoder för att försöka få tillbaka någon man förlorat. Men meningen är inte att döma huvudpersonens handlande. Det här är en studie i den djupaste sorg man kan tänka sig och temat är inte fördömelse utan snarare frågan om hur desperat en människa egentligen kan bli. Och ett slags tankeexperiment, där känslorna skruvas till när allt går fel. Om man saknar någon så mycket att man är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka personen – kan man då ändå ångra sig efteråt?
Som sagt, Jurtjyrkogården är en riktigt obehagligt bok, så pass att man nästan ångrar sig efter att ha läst den. Stephen King själv har sagt att han egentligen inte ville ge ut den: "If I had my way about it, I still would not have published Pet Sematary. I don’t like it. It’s a terrible book—not in terms of the writing, but it just spirals down into darkness."
Av det här kan man konstatera att Stephen King har en förmåga att göra oförglömlig skräck av så vardagliga saker som fördragna duschdraperier, överkörda katter och sorgen efter förlorade familjemedlemmar. Allt han skrivit i alla sina böcker är inte lika skrämmande eller känns lika nära, men åtminstone de här två böckerna har verkligen förmågan att fästa sig i huvudet på läsaren. Frågan är dock om det går att upprepa, för nu kommer faktiskt boken jag aldrig hade trott han skulle skriva: fortsättningen på the Shining. Det är bara ett par dagar kvar nu. Vad boken som helhet går för återstår att se (rapport kommer garanterat här på bloggen!), men första sidorna har funnits ute som en teaser i ett par månader. De är riktigt lovande, men gör mig samtidigt litet bekymrad. Utan att spoila kan jag säga så här: den som efter the Shining har haft svårt för badkar och duschdraperier kommer nu även få problem med att gå på toan. Stephen King verkar ha som ett personligt mål att hans läsare aldrig mer skall våga närma sig ett badrum.
