Det hemsökta Hill House

"... and whatever walked there, walked alone."

Av någon anledning har det blivit en hel del böcker om spöken och hemsökta hus på sistone, vilket fick mig att återvända till en riktigt klassiker på området: The Haunting of Hill House av Shirley Jackson. Den här boken, som ursprungligen gavs ut 1959, tyckte jag var helt sanslöst otäck när jag läste den i tonåren. Det var därför intressant att läsa om den nu, både för att jag ville se om jag fortfarande tyckte den var lika läskig och för att jag ville jämföra den med andra böcker som jag läst mer nyligen.

The Haunting of Hill House handlar om dr Montague som tillbringar ett antal dagar i det ökänt hemsökta Hill House för att studera övernaturliga fenomen som påstås uppträda där. För ändamålet har han bjudit in tre andra personer: dels Theodora och Ellen som bägge har någon slags tidigare erfarenheter på det mystiska området, dels Luke som är en släkting till husets ägare (och arvtagare till det). Tanken är att de fyra skall bo i huset och noga dokumentera allt märkligt som händer. Ett enkelt upplägg, men hur avslappnad och kritisk attityd man än har i förväg är det något helt annat när man är ensam och rädd mitt i natten i ett stort skrämmande hus.

Visst är det här en bok som håller att läsa om. Det är inte utan anledning som Shirley Jackson med bland annat denna bok fortfarande många år efter sin död (1985) anses vara en av de stora inom den här sortens litteratur. Hill House är ett riktigt ondskefullt ställe och som läsare vill man verkligen inte byta plats med personerna som bosätter sig där. Det mest skrämmande är att det inte finns någon logik bakom det som händer, ingen påtaglig orsak till att dörrar stängs av sig själva, att konstiga ljud hörs på natten och att kalla fläckar uppstår mitt i vissa rum. Man kan därför inte veta vartåt det hela är på väg, alltså om det verkligen kommer att bli farligt på riktigt. Inte heller finns det något sätt att sätta stopp för det som händer, inte till exempel någon osalig ande som huvudpersonerna kan fördriva. Det är bara otäckt och olycksbådande, på värsta sätt. Är man mörkrädd är det här verkligen inte en bok som den saken lättare...

Det måste dock sägas att jag inte tyckte The Haunting of Hill House var lika skrämmande nu när jag läste om den. Jag har nog blivit avtrubbad av ett flitigt skräckläsande under många år, samtidigt som jag mindes handlingen i boken så pass väl att jag kom ihåg vissa överraskningsmoment som jag tyckte var verkligen obehagliga första gången. Men ändå, det här är en välskriven och väldigt bra bok även om man vet hur det slutar. Det är också intressant att se hur många senare hemsökta hus i litteraturen som säkert åtminstone indirekt fått sin inspiration härifrån. Overlook Hotel i The Shining är bara ett exempel och det finns många fler.

NOS4A2

Joe Hills nya bok har varit omtalad som något alldeles extra under en ganska lång tid nu, så när jag väl satt där med NOS4A2 i händerna kändes det nästan overkligt. Och skulle den leva upp till förväntningarna..? Svaret på det är mycket enkelt: räkna med det. Joe Hill har varit en författare som gjort flera helt ok böcker  (En hjärtformad ask gillade jag) och serieböckerna Locke & Key är bättre än det mesta i den genren för tillfället. Men glöm det, den här boken är något helt annat. Jag skulle vilja säga att med NOS4A2 etablerar sig Joe Hill som en av de stora skräckförfattarna. Så enkelt är det.

Förkortningen NOS4A2 är alltså registreringsnumret på en bil, en gammal svart Rolls-Royce Wraith som den synnerligen obehaglige Charlie Manx kör omkring i och kidnappar barn. Enligt egen utsago hjälper han dem så att de för evigt skall få vistas i "Christmansland", där det alltid är julafton med godis, presenter och roliga lekar.  Eller egentligen handlar boken ganska litet om just detta, det här är inte på något sätt en seriemördarthriller om bortförda och mördade barn. Huvudpersonen är istället Vic McQueen, en stenhård bikertjej med tatueringar över hela kroppen. Hon har sedan barnsben en speciell förmåga, hon kan nämligen hitta försvunna saker. Inte så att hon är en spågumma eller får visioner om var något är, utan hon kan rent bokstavligt ta sig till platsen och hämta det som är försvunnet. Att hon förr eller senare skulle stöta på Charlie Manx, får väl ses som tämligen självklart.

"This time I wanted to go big" har Joe Hill sagt i invervjuer om NOS4A2, och det är precis så det känns när man läser den. Det här är en ambitiöst upplagd bok som verkligen är något alldeles extra. Ganska otäckt är det, det är ju ändå skräcklitteratur det handlar om, men framför allt är det en fascinerande och fantastisk berättelse om var gränserna går för det vi uppfattar som verklighet. Huvudpersonerna känns helgjutna och har ingenting av det där plastiga och perfekta som så många andra författare inte verkar våga släppa. Vic McQueen är både en stenhård hjältinna som kör motorcykel, samtidigt som hon är rätt härjad av alla jobbiga saker hon varit med om (magi har sitt pris, ni vet). Men någon skadad och skör liten sak, det är hon ändå inte. Charlie Manx kan nog gå till litteraturhistorien som en av de mest vidrigt läskiga skurkarna, detta trots att han egentligen inte gör så mycket mer än kör bil i boken. Även om det förekommer en del våld är det här inte en bok där det otäcka ligger i detaljerade beskrivningar av tortyr och dödande. Man fattar att de mest hemska saker har hänt och kommer att hända, men det skrämmande är stämningen och vissa extremt creepy personer (det finns fler bad guys än Charlie Manx).

NOS4A2 handlar som sagt på sätt och vis om bortförda barn, och det gav faktiskt en extra obehaglig dimension till läsningen att samma dag som jag började på boken avslöjades det på nyheterna att man hittar de tre kidnappade flickorna som hållits fångna i tio år i en källare i Cleveland. För en förälder måste det vara fruktansvärt att mista ett barn, men helt osannolikt hemskt att leva i osäkerhet om ifall ens dotter eller son förts bort av en galning som hållit dem fångna och våldfört sig på dem. Utan att avslöja något om handlingen kan jag säga att NOS4A2 inte innehåller några sådana scener. Det finns en del väldigt skrämmande saker som har med barn att göra, men det rör sig inte om barn som plågas. Så hoppa inte över den här boken för den sakens skull!

Något som är ett tema i boken är en besatthet av allt som rör jul: julgranar, julsånger, julgodis och så vidare. När man börjar läsa känns det fel, ingenting som har med jul att göra är ju särskilt aktuellt så här i vårtider. Allteftersom man kommer in i handlingen börjar det där skava mer och mer, och efter att man läst klart kommer man nog aldrig att tycka att julen är densamma igen. Precis som clowner kan vara hur läskiga som helst kan faktiskt även julsånger vara det, tro mig. Det här är inte en bok man skall plocka upp någon gång i december, om man inte känner för att hoppa över julfirandet vill säga.

Alltså: jag tyckte att det verkligen var en upplevelse att läsa NOS4A2. Den är helgjutet en av årets bästa och kommer definitivt få en hedersplats i min bokhylla. Samtidigt är det en tegelsten som det kräver en del tid att ta sig igenom. Jag tyckte inte att det var en bok att sträckläsa så snabbt som möjligt, utan snarare en sådan man vill förlora sig i och hoppas skall räcka så länge som möjligt.

Missa inte att ta en titt på boktrailern för NOS4A2. Den är kort, men sätter stämningen perfekt utan att spoila en enda detalj utom att det förekommer en motorcykel.

Tegelstenstaggad

Det skriv om tegelstenar runt om på många bokbloggar just nu, och Bokstävlarna taggade mig att skriva om mina egna boktjockisar. Det hela går ut på att man skall visa upp:

1. de fem tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag har läst
2. de två tjockaste böcker som står i hyllan hemma som jag inte har läst

Jag gillar verkligen tjocka böcker, så det här är ett tema som passar mig. Det har faktiskt hänt att jag avfärdat vissa böcker därför att jag tyckt att de varit för tunna och därmed inte trott att de skulle vara bra nog. Vissa saker känns som att de behöver många sidor för att författaren skall hinna med allt som är nödvändigt. Dessutom förstår jag inte vitsen med att böcker skall vara så korta att de går fort att läsa. Det är väl tvärtom, man vill ju att de skall räcka länge! Det finns det få saker som är lika härliga som att krypa upp i soffan med en riktigt tjock bok och veta att det kommer ta låååång tid innan man måste släppa den ifrån sig.

Nu är ett problem att det inte riktigt är görligt att hitta de längsta böckerna hemma hos mig. Det skulle kräva en del tämligen tidskrävande genomgångar av böcker som stuvats in bakom andra böcker och så vidare. Dessutom har jag mycket vetenskapliga böcker (jag är historiker till yrket), och många av dem är väldigt tjocka. Så någon brist på tegelstenar råder det verkligen inte för min del! Om Day after tomorrow kommer behöver jag inte bränna några böcker, jag kan isolera lägenheten med dem. 

Jag har också rätt stora krav på vad som skall räknas som en tegelsten. En definition som jag hört är att i kategorin ingår alla böcker som är +500 sidor, men det tycker jag känns tunt i sammanhanget. Över 600 bör det definitivt vara, helst avsevärt mycket mer. Därmed dock inte sagt att allt som är långt är bra. Det finns många böcker (som kan vara mycket kortare än 500 sidor) där jag tycker att bokförlaget borde sett till att de skars ned rejält innan de gavs ut. Bara för att det är enkelt att skriva långt på moderna datorer betyder inte att alla böcker har handling som håller för sitt sidantal. Ibland är kort det enda rätta och då skall boken anpassas efter det. Ta Feberflickan av Elisabeth Östnäs som exempel, 127 sidor och helt perfekt längd. 

I alla fall, nedan kommer sju väldigt mångsidiga (haha) böcker som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, men om de verkligen är de tjockaste böckerna jag äger låter jag vara osagt. Flera av dem har jag skrivit om här på bloggen tidigare, vilket väl i sig visar att tegelstenar är något jag gärna läser. Väl värda att lägga tid på trots eller på grund av sidantalet är de här böckerna i alla fall! 

1. NOS4A2 av Joe Hill (688 s) är min senast utlästa tegelsten. En underbart bra bok som jag kommer att skriva mer om här på bloggen inom de närmaste dagarna. 

2. En favorit på på senare år har Justin Cronin kommit att bli, först med Flickan från ingenstans/The Passage (907 s) och sedan med uppföljaren The Twelve, som dock knappt nådde upp till 700 sidor. Här väljer jag därför självklart den första boken, med många många sidor zombieapokalyps. 

3. I tonåren läste jag mycket av Anne Rice, och inte bara böckerna i serien Vampire Cronicles. The Witching Hour (965 sidor) är första delen i trilogin om the Mayfair witches, som handlar om en New Orleansfamilj där medlemmarna har vissa speciella förmågor som dessutom går att spåra långt tillbaka i tiden. 

4. Häxor hittar man också i Alla själars natt/A Discovery of Witches av Deborah Harkness (689 s). Jag gillar den här boken med alla dess häxor, vampyrer och demoner och jag vet att många av de som läser den här bloggen också gör det. Det syns nämligen på statistiken över besök och google-träffar. Tyvärr verkar dock inte Deborah Harkness-fansen vara tillräckligt många för att del två i denna serie skall ges ut på svenska. A Shadow of Night är rejält tjock den också, om än inte med lika många sidor som den första delen. 

5. American Gods av Neil Gaiman (632 s) är en fascinerande resa genom ett modernt men slitet USA befolkat av gamla mytologiska figurer som tappat all mål och mening. Jag har försökt rekommendera den här boken till många andra, men de har bara tyckt att den varit tråkig och obegriplig. Inte jag, det här är en av mina stora favoriter! Notera på det här exemplaret också den lilla stickern som säger "as good as Stephen King or your money back". Otroligt komiskt!

6. Den första av de två olästa tegelstenarna blir Pestens tid av Stephen King. Visserligen har jag läst den för länge sedan, men det här är den nya och utökade versionen. 1222 sidor, yay! Att Stephen King skulle komma med bland tegelstenarna på ett eller annat sätt kändes som självklart, han är ju verkligen en mästare på att skriva riktigt långa böcker. Och bra också!

7. Min andra olästa tegelsten blir The Accursed av Joyce Carol Oates (667 s) som jag köpte när jag var i London nyligen. Förhandsinformationen utlovar en gotisk skräckroman om förra sekelskiftets Princeton, vilket ju låter hur bra som helst. Jag ser fram emot att läsa den!

För egen del har jag också en förmåga att skriva långt, vilket inte minst syns på det här blogginlägget. Ibland behöver man helt enkelt många ord på sig för att uttrycka det man vill ha sagt, och så får man hoppas att läsarna vill stanna kvar till slutet. Hur som helst är tanken att man skall tagga någon annan som skall svara på samma frågor, men jag hoppar nog över det. Vad jag kunnat se är många av mina favoritbloggar redan taggade, och om någon händelsevis inte blivit det kan ni väl ta saken i egna händer utan att jag nämner just er blogg. För det är väldigt kul att se hur andra svarar på de här frågorna! 

An Inquiry into Love and Death

Jillian Leigh är en modern ung dam. Hon pluggar på universitetet i Oxford och kör bil, saker som inte var så vanliga att kvinnor ägnade sig åt på 1920-talet. Även om hon uppskattar att leva ett självständigt liv tycker hon dock att det går litet för långt när föräldrarna (som befinner sig utomlands) kräver att hon i deras ställe skall ta hand om formaliteterna i samband med hennes farbrors död. I det ingår både att Jillian skall identifiera hans döda kropp och resa till en liten landsbygshåla och ta reda på hans efterlämnade saker. Till saken hör att hennes far, en mycket framgångsrik forskare i kemi, inte sett med blida ögon på farbroderns yrkesval. Han var nämligen en spökjägare som reste runt för att undersöka övernaturliga fenomen på olika platser, och det var i samband med ett sådant uppdrag som han avlidit under oklara omständigheter. När Jillian väl kommer fram till den lilla byn Rothewell visar det sig vara mycket som inte riktigt står rätt till. Scotland Yard undersöker farbroderns död, så frågan är om det verkligen var en olyckshändelse som låg bakom. Och hur är det egentligen med traktens välkända spöke? Enligt gamla berättelser hemsöks kusten och skogarna kring byn av en smugglare från 1600-talet med namnet Walking John, och det var givetvis honom som farbrodern intresserat sig för. Som Jillian själv kan konstatera är det mycket konstigt som försiggår, inte minst nattetid. Men är det verkligen spöken som ligger bakom eller finns det andra ljusskygga verksamheter som folk försöker dölja?

An Inquiry into Love and Death är Simone St James andra bok, alltså uppföljaren till The Haunting of Maddy Clare som tidigare hyllats här på bloggen. Det är dock inte någon fortsättning på Maddy Clare-boken, även om temat är likt: 1920-tal och professionella spökletare. I den förra boken handlade det om människor som efter kriget fyllde sin vilsenhet och sina tomma liv med att jaga spöken, inte för att de egentligen var så intresserade av det övernaturliga utan snarare för att de varit med om så mycket hemskt att ingenting kunde göra dem rädda mer. Den här gången får vi helt andra perspektiv. Jillian har efter en skyddad och privilegierad uppväxt nästan dåligt samvete för att hon klarat sig igenom både krigsår och svåra tider helt utan problem, medan Scotland Yard-detektiven Drew Merriken definitivt har gått vidare och skaffat sig ett meningsfullt liv (som polis) efter att ha varit stridspilot under kriget. Bägge böckerna ha dock gemensamt att de problematiserar hur krigupplevelserna på många sätt vilar som en skugga över allas liv, och att många vanliga människor brottas med tankar kring gott och ont, rätt och fel. Det är en sak att tycka till om hur man rent principiellt borde agera i olika situationer, något annat att minnas att man själv gjort eller sett de mest fruktansvärda saker. I boken är det här skildrat på ett sätt som gör att det blir ett djup hos huvudpersonerna och man skulle faktiskt mycket väl kunna läsa den även helt utan några eventuella övernaturliga inslag, allting är tillräckligt intressant ändå.

Samtidigt – det här är inte en bok där spökerierna känns överflödiga, utan det är verkligen för deras skull man bör läsa den. An Inquiry into Love and Death är nagelbitarläsning nästan från första början. Med subtila och effektiva medel bygger författaren upp en stämning som gör att man efter att ha läst det här helst inte vill sitta ensam hemma en mörk och regnig natt. Det är mystiska ljud utanför (grenar mot fönstret, eller..?), kalla vinddrag och katter som stannar upp som om de såg något. Och farliga saker kan mycket väl hända – någon eller något låg ju bakom farbroderns död. Så vem vet vad som kommer härnäst? Det rör sig visserligen inte om en skräckhistoria som gör att man ligger sömnlös, men visst är det isande mysrysigt på bästa sätt. Vill man ha spökerier, historiska miljöer och engelsk landsbygd, då är det här en bok att rekommendera.

"Do not make me use my librarian voice"

"Boy, is this your lucky day!" She clasped her hands. "You found yourself a librarian! I can help with the figuring-out thing and point you toward some good poetry while I'm at it. Its what I do."

Nej, Joe Hills nya bok handlar inte alls om bibliotekarier, men litet sann kärlek till bibliotek hittar man ändå i den. Och det är ju aldrig fel. Jag är mitt uppe i läsningen av NOS4A2 och kan bara säga ojoj, det här är verkligen något extra! Hoppas den håller måttet hela vägen (nästan 700 sidor), för i sådana fall är det här definitivt en av årets bästa böcker. En väldigt fin utgåva är det också, med illustrationer av Gabriel Rodriguez (som tecknat Locke & Key bl.a.). Titta här på omslaget, blod och döda insekter! Det är detaljerna som gör det...

Hemlös

I en värld där varulvar, vampyrer och spöken är helt vardagliga företeelser är lady Alexia Maccon något unikt. Hon är nämligen "själlös", viket bland annat betyder att varulvar och vampyrer tappar sina övernaturliga krafter tillfälligt om hon rör dem. Spöken kan hon exorcera på samma sätt, om än med ett permanent resultat. Alexia är med andra ord rätt skrämmande i andras ögon, något som är påtagligt även i den tredje boken om henne, Hemlös. I den möter man samma steampunkiga alternativa viktorianska värld som i de två tidigare böckerna i serien av Gail Carriger. Det betyder förutom övernaturliga varelser av olika slag också samma humoristiska ton och ständiga inslag av fula hattar, ett intensivt tedrickande och ett antal udda färdmedel (t.ex. luftskepp och en märklig "ornihopter"). Den här gången blir det dessutom ett livsfarligt parasoll, mekaniska nyckelpigor, underbart god pesto och – ve och fasa! – kaffe.

Jag tycker att ett problem med Gail Carrigers böcker är att det komiska så lätt får slagsida mot att bli fånigt, vilket är synd. För det är nämligen en väldigt trevlig bokserie med en sympatisk hjältinna och många engagerande bifigurer. Men jag tycker att Hemlös lider mycket mindre av det fåniga än de tidigare två böckerna. Framför nummer två i serien, Chanslös, gick litet på tomgång. I den tog en lång resa alldeles för mycket tid från själva handlingen och dessutom blev det rätt tjatigt att Alexia hela tiden skulle kommentera att hennes varulvsmake hade snygg ända. I Hemlös känns det som att Gail Carriger tagit ett mer fast grepp om handlingen, för nu börjar det hända saker. Alexia får veta mer om vad det innebär att vara själlös och börjar inse att det finns många som är så rädda för henne att de gärna skulle röja henne ur vägen. Samtidigt finns det andra krafter i rörelse som vill utnyttja henne för sina egna syften. Såväl vampyrer som tempelriddare, mystiska vetenskapsmän och uppfinnare samt den engelska drottningen har alla sina egna orsaker att intressera sig för Alexia. Och långt ifrån alla är vänligt inställda till henne, om ens någon. Flera av bifigurerna i handlingen börjar också få litet mer fasta konturer i den här boken. Det gäller inte minst ett antal kvinnor som tidigare framstått som tämligen hönsiga, som väninnan Ivy och Alexias systrar. När de övergår från att vara småkorkade till att bli intriganta gillar jag dem mycket mer än förut.

För att sammanfatta känns det verkligen inte som att den här bokserien håller på att tappa fart, utan tvärtom som att den blir bättre och bättre efterhand. Jag ser fram emot de kommande delarna, inte minst därför att Hemlös slutar på ett sätt som gör att man bara måste få veta vad som händer. Slutet blir ett enda "va, nämen, så kan de väl inte göra!?" Nästa bok nu på en gång, tack!

Recensionsexemplar från Styxx fantasy.

Försvunnen..?

Som ni kanske märkt har det varit tyst här på bloggen ett litet tag. Betyder det att jag kanske är ute på någon slags spännande äventyr bortom internets räckvid? Nej då, det är inte något sådant. Jag tänker inte avslöja några detaljer, men ni kanske sett att kvällstidningarna idag skriver att kräksjukan "sprids blixtsnabbt" trots att det är början av maj. Ni fattar hur det ligger till...

Det påstås att det visst har blivit sol och vår ute, men själv känner jag mig ungefär som en drake som legat gömd i en mörk grotta i flera dagar. De enda jag orkat göra har varit att läsa, så nu har jag högvis med böcker att blogga om. Snart tillbaka igen, hoppas jag!