Titta här på bilden hur många spännande böcker jag har som ligger redo och bara väntar på att jag skall kasta mig över dem. Men har jag tid med det? Nej, inte alls. Sista tiden har det inte funnits varken tid eller ork att läsa mer än enstaka sidor och ännu mindre till att skriva på bloggen. Men snart blir det bättring! Mot slutet av veckan har jag ett stort jobbprojekt som skall vara klart, och då kommer inte längre varenda minut att vara intecknad till det.
Alltså, just nu är det enda jag kan göra att bita ihop och se till att bli färdig med allt som skall göras. Dessutom måste jag inte minst stänga öronen så att jag inte hör böckernas listiga lockrop: Läs oss! Läs oss! Det är svårt att stå emot, jag lovar...
Nu är det inte många dagar kvar innan Berättelser från Engelsfors kommer, 20 mars närmar sig. Att det här kommer att bli otroligt bra har man kunnat förstå av de smakprov från boken som lagts ut bland annat på Cirkelns facebook-sida och som publicerats i Utopi magasin. Nu finns också en trailer, där allt ser precis så coolt och bra ut som vi vill att det skall göra. Och suverän musik! Det här blir bara bättre och bättre, inte minst för att snart är boken här!
Länge, länge har jag väntat på femte delen i Sergei Lukyanenkos serie Night Watch. Att den skulle heta the New Watch har jag vetat ett tag, men själva boken verkade ju aldrig komma – åtminstone inte på engelska. Den ryska originalutgåvan kom förra året. Men titta här, nu finns ett omslag med engelsk titel och en beskrivning av innehållet. Utgivningsdatum sägs vara i maj. Hoppas, hoppas att det inte blir framflyttat igen!
Så här beskriver SF-bokhandeln vad the New Watch kommer att handla om: Det har länge rått en spänd vapenvila i Skymningen, med Ljusets agenter på ena sidan och Mörkrets på den andra. Men nu kommer en fara som hotar den sköra balansen och hela världen. På Moskvas flygplats hör Ljusagenten Anton Gorodetsky ett barn skrika om en flygplanskrasch. Han upptäcker att barnet är en profet - en övernaturlig varelse vars förutsägelser blir sanna om de hörs av människor. Kraschen avvärjs, men det orsakar en rämna i den naturliga ordningen, vilket bekräftas av den plötsliga ankomsten av ett skräckinjagande mörkt rovdjur. För att hitta ledtrådar om vad som hänt reser Gorodetsky till London, Kina och genom Ryssland, och på vägen hittar han en rad alltmer katastrofala profetior. Han tvingas inse att det är själva Skymningen som står på spel, och att det bara är han som kan rädda den. Den senaste delen i serien kom 2009, så nu ser jag verkligen fram emot en fortsättning. Ytterligare en bok att peppa inför alltså!
Dracula verkar vara i ropet just nu, åtminstone att döma av hur många film/tvproduktioner som är på gång där han figurerar. Uppenbarligen finns det ingen måtta på hur många gånger Bram Stokers vammpyrhistoria kan berättas. I alla fall, något som jag tror har alla möjligheter att bli riktigt bra är NBC:s tv-serieDracula där Jonathan Rhys Meyers spelar huvudrollen. Denna serie skall handla om att Dracula kommer till det viktorianska England under täckmanteln av att vara en amerikansk entreprenör som är intresserad av modern teknologi (elektricitet och sådant). Fast egentligen har han mycket mer ondskefulla planer...
Bakom det hela skall samma producenter ligga som tidigare gjort bland annat Downtown Abbey, vilket väl borde lova gott åtminstone för dem som fallit för den serien.
En annan tv-serie där Dracula förekommer är Gothica. Det är tv-bolaget ABC som beslutat att spela i en pilot av något som är tänkt att bli en "sexy gothic soap" där såväl vampyrgreven som andra klassiska monster skall vara med. På listan över rollfigurer finns Dr Jekyll och Mr Hyde, Frankenstein, Dorian Grey och flera andra. Monstersåpa alltså, vi får se om det bara blir fånigt eller om de lyckas göra något roligt av det hela.
Sedan är också nya långfilmer om Dracula på gång, men det verkar mer vara fråga om b-skräckfilmer. Sådana kan dock vara väldigt underhållande, så man skall inte avfärda dem på förhand. En av dem har än så länge bara titeln Dracula och handlar om en grupp amerikanska higschool-ungdomar på resa i Europa som besöker Draculas slott i Transylvanien. Där verkar de bli indragna i hemska saker, precis som man kan förvänta sig. Premiären är satt till oktober i år. Redan i slutet av 2012 hade Dracula 3D premiär, och det är den kultförklarade italienska skräckfilmsregissören Dario Argentos version av Bram Stokers bok. Bland skådespelarna märks Rutger Hauer, som spelar Van Helsing. En trailer till den filmen hittar ni nedan.
Utöver detta finns det massor med rykten om Dracula-relaterade produktioner som eventuellt blir av i en mer eller mindre avlägsen framtid. En sådan är The Last Voyage of Demeter, där det påstås att skådespelare som Viggo Mortensen, Ben Kingsley och Noomi Rapace skall vara eller har varit aktuella. Ytterligare ett osäkert filmprojekt är Harker, med Russell Crowe på rollistan. Den handlar om Jonathan Harker som i filmen är anställd av Scotland Yard (i boken är han jurist) och är helt besatt av att jaga efter Dracula. En film om Van Helsing lär också vara på gång, möjligen med Tom Cruise i huvudrollen och med Rupert Sanders (Snow White and the Huntsman) som regissör. En film som det talats om i ett par år, men där saker verkar stå stilla är Dracula Year Zero. I den skulle handlingen kretsa kring den riktigt Dracula, alltså Vlad Tepes.
Och det finns ännu fler, internet verkar fyllt med rykten om nya Draculafilmer. Om det någonsin blir något av de här filmerna är väl högst oklart, särskilt som ingen av dem verkar vara i närheten av att börja filma än på länge. Man kan hur som helst konstatera att den gamle vampyrgreven knappast vilar i frid ännu...
Girl of Nightmares av Kendare Blake är fortsättningen på Anna klädd i blod (Anna Dressed in Blood) som jag skrev om för ett tag sedan här på bloggen. Den första boken gillade jag skarpt och beskrev som en slags Supernatural i bokform. Den andra är, nja, annorlunda. Tyvärr är det svårt att skriva något om den alls utan att totalspoila Anna klädd i blod, och det vill jag inte göra eftersom det är en bok jag verkligen tycker att alla som är förtjusta i spöken skall läsa. Girl of Nightmares tar i alla fall vid där den första boken slutar, vilket känns bra eftersom upplösningen i den lämnade en massa lösa trådar och en allmänt rätt omtumlad känsla.
Girl of Nightmareshandlar om Cass, en tonårskille som jagar spöken. Med hjälp av en speciell kniv får han spökena att lämna den här världen och gå vidare ... någon annanstans. I första boken ställdes han inför ett särskilt farligt spöke, Anna klädd i blod. Namnet hade hon fått eftersom den vita klänning som hon hade på sig när hon dog (och fortsättningsvis även som spöke) var dränkt i blod efter att hon mördats. Den boken slutade som sig bör med en stor uppgörelse, i den här visar det sig att Cass har svårt att leva med konsekvenserna av det som skedde. Han plågas av minnen och snart också av mardrömmar och syner som han inte vet om de är verkliga eller inte. Efterhand inser han att han måste ta tag i situationen, vilket också innebär att han tvingas ta sig en rejäl funderare över sin egen roll som spökjägare. Vad är det han gör egentligen och vad händer med de spöken som han "dödar"?
Även Girl of Nightmares är på sätt och vis som Supernatural, men då inte som något av de roliga avsnitten där de jagar monster eller spöken. Här är det mer som ett allvarligt avsnitt där saker ställs på sin spets kring vad som händer efter döden, när Sam och Dean ställs inför svåra val och måste vara beredda att offra allt – inklusive sina liv. Anna klädd i blod var en rätt charmig bok där det var omöjligt att inte börja tycka hemskt mycket om huvudpersonerna. Den här gången är den där charmen inte påkopplad på samma sätt, men å andra sidan vore det konstigt eftersom huvudpersonerna är mycket mer allvarstyngda och ser annorlunda på sin situation. Det betyder inte att Girl of Nightmares är någon dålig bok, men den är inte alls lika rolig att läsa. Cass tar visserligen stora risker i boken, men han försöker hela tiden att agera förnuftigt och sätta andras bästa före sitt eget. Som läsare tycker man att han gör helt rätt och den här gången blir det verkligen en riktig closure där det känns som att alla problem får en lösning. Felet är bara att det känns som att det nästan blir litet tråkigt välordnat till slut...
Skönlitteratur som bygger på verkliga händelser eller personer är något som ständigt varit i hetluften under senare år – ja, och tidigare också givetvis. För min del är gränsen mellan fiktion och verklighet inte något jag brukar fundera så mycket över, utan jag läser skönlitteratur som just fiktion. Andra däremot kan reta upp sig något enormt om det visar sig att författaren agerat just författare och bättrat på verkligheten. Ni vet, det har ju varit en del sådana bråk. Själva bokformen gör ju att man måste välja vad som skall vara med och det är faktiskt nödvändigt att författaren vinklar, bättrar på och utelämnar för att göra berättelsen bättre eller för att man tydligare skall kunna få fram sin poäng. Möjligen är det för att jag är historiker och väldigt van vid att läsa faktalitteratur som jag känner gränsen mot skönlitteraturen rätt tydligt. Läser jag en roman är det för att det skall vara åtminstone delvis fiktion, annars bör man inte välja den formen.
Jag kan till och med tycka att det där med verklighetsbakgrunden kan skymma själva boken. Istället för att se samhällskritik, moralfilosofiska diskussioner, existentiella problemställningar och allt annat som man kan fundera över utifrån riktigt bra litteratur, så fastnar diskussionen i "stämmer det där verkligen". Ni vet, lex Myggor och tigrar. Någon som uppfattat vad som är budskapet i den boken, eller minns vi bara de uppretade rösterna kring vad som var sant eller inte?
En annan sida av det här med verklighet och fiktion är det tema som diskuteradesP1:s Kulturradion i morse, nämligen om folk tar illa upp av det som skildras i en bok. På det temat är ju Maja Lundgren ett paradexempel, även om hon inte behandlas i programmet. Det gör däremot Jonas Malmborgs roman Fältöversten, som utspelar sig under 1980-talet och skildrar klassskillnader, ungdomsgäng och drogproblem på Östermalm i Stockholm. Boken har fått helt ok recensioner, problemet är bara att de som bor i kvartetet Fältöversten – som säkert för ganska mycket pengar köpt sina bostadsrätter där – inte blir direkt överlyckliga över att deras hus framställs som en plats där sociala problem frodas och där de boende är långt ifrån lika fina som övriga Östermalmare.
Alldeles oavsett Jonas Malmborgs bok är det här intressanta saker att fundera över. Självklart kan inte författare hela tiden ta hänsyn till vad alla tycker innan de skriver, då skulle det väl inte bli några böcker alls. Har man något att säga och vill göra det i bokform, så måste man kunna göra det. Samtidigt kan jag reta upp mig på både författare och andra konstnärliga utövare som gör allt för att provocera, men som själva blir ytterst upprörda och kränkta när folk blir just provocerade. Författare skall inte låta andras känslor hindra dem från att skriva, men samtidigt måste man respektera deras reaktioner. Särskilt om det egentligen är rätt väntat vilket bemötande man kommer att få. Nu tyckte jag att Jonas Malmborg verkar ha en rätt cool inställning till de ilskna Östermalmsbornas utfall mot honom, så han har nog hanterat det hela ganska bra.
Men det där med verklighetsbakgrunden till romaner är något som blir mindre tydligt med tiden. I Kulturradion påpekade litteraturprofessorn Lisbeth Larsson mycket klokt att många klassiker i sin samtid lästes på ett helt annat sätt än vad vi gör nu. Som exempel tar hon Hjalmar Söderberg, som back in the days gjorde skandal med sina romaner där riktiga personer fått stå förebild för de fiktiva. Idag är det väl inte många läsare av Den allvarsamma leken som bryr sig om de där aspekterna, inte minst därför att man inte känner till de personer som förekommer. Istället kan man se det som tidlösa gestalter och god litteratur – inte en chockerande snaskig historia om att DE DÄR personerna varit otrogna...
Ruth Galloway är arkeolog, eller mer bestämt expert på ben, och chef för rättsarkeologin på University of North Norfolk. Därför är det till henne man ringer när det hittas ett skelett ute på en ödslig strand. En flicka är försvunnen sedan tio år, och kanske är det hennes kropp som efter lång tid kommit i dagen. Eller också är det en mycket gammal grav, från en tidsepok då människooffer fortfarande förekom. Fast vad har då hänt med den försvunna flickan, kommer man att kunna hitta henne också?
Flickan under jorden är Elly Griffiths första bok om arkeologen Ruth Galloway, och som jag skvallrat i förväg här på bloggen var det en mycket trevlig bekantskap. Det är ganska lättsmält läsning, så där lagom på alla sätt – även om läsare som är överkänsliga mot folk som skadar barn och katter bör iaktta försiktighet. I alla fall, jag var i stort behov av litet förströelseläsning som var spännande utan att vara alltför krävande. När man är sådär supertrött efter jobbet och inte orkar annat än att lägga sig i soffan, då passar det här bra. Sedan är det inte helt fel att boken också innehåller vindpinade engelska landskap och mystiska arkeologiska fynd, helt i min smak. För att vara en deckare är också själva mordhistorien ganska nedtonad, vem som är skurk listar man rätt snart ut och det är inte fokus på någon polisutredning även om en polis förekommer i handlingen.
En annan sak som gör att jag garanterat kommer läsa fler böcker i serien är att jag gillar huvudpersonen. En sak som brukar framhållas som något positivt är hur Ruth beskrivs, bland annat är hon långt ifrån trådsmal. Men det där tycker jag känns mindre viktigt (varför måste man ens fundera över hennes vikt?). Istället gillar jag att hon faktiskt är en riktig arkeolog som har ett riktigt arbete på universitetet. Hon ägnar inte hela sin betalda arbetstid åt att fundera över mystiska ledtrådar i någon gammal skrift som somliga andra litterära universitetsanställda (looking at you, Diana Bishop och Robert Langdon!), utan har föreläsningar och rättar uppsatser åt studenter. När hon deltar i arkeologiska utgrävningar är det inhängnader och vägar som grävs ut, förutom skeletten som hon själv är expert på. Och så är Ruth en sympatisk person. Man kan inte låta bli att gilla henne helt enkelt, där hon bor i sin stuga fylld med böcker och katter...
Elly Griffiths är alltså en författare att rekommendera, och det är bara att konstatera att ytterligare en i #boblmaf fallit för hennes böcker...
