Arkiv X-abstinensen

Trots att många år vid det här laget har gått sedan Arkiv X slutade sändas händer det fortfarande att jag drabbas av den där särskilda tomheten som egentligen bara kan fyllas av en rejäl dos Mulder och Scully. Men efter att ha sett de gamla tv-avsnitten flera gånger om (första halvan av serien, alltså), skulle det vara trevligt med något nytt. Som en liten snuttefilt att ta till när abstinensen sätter in finns då faktiskt Arkiv X också i serieversion. 

X files: 30 days of night är precis som titeln antyder en crossover där Mulder och Scully åker till Alaska för att undersöka några mycket blodiga och mystiska händelser. Alla som är bekanta med originalserien (och filmerna) 30 days of night vet att det rör sig om riktigt farliga saker som döljer sig i den långa vinternatten. Om det inte alls blir ljust på dagarna är det verkligen inte en bra sak om man misstänker att en viss sorts blodtörstiga varelser är i farten. Att de skall få till en slutlig lösning på det som drabbat området är väl aldrig egentligen syftet med historien, men man bör komma ihåg att de avsnitt av Arkiv X som var allra otäckast var alltid de där veckans monster var undanglidande och Mulder och Scully med ett nödrop klarade livhanken själva. Med andra ord är det här en mycket blodig historia där det inte är själva handlingen som är det viktigaste. Istället är det bara så otroligt trevlig att få tillbringa en liten stund i sällskap med allas våra favoritagenter. Detta särskilt som de i klassisk stil ständigt gnabbas om huruvida det finns en naturlig förklaring till det som händer. Man känner igen dem så väl, och vill så gärna ha ännu mer. 

Och det kommer mer: X files säsong 10 är på ingång. Mer om detta vid senare tillfälle, men visst känns devisen I want to believe väldigt passande i sammanhanget... 

Winter is coming

Det är faktiskt inte så särskilt många veckor kvar fram till jul påpekade en kollega för mig idag, samtidigt kan man läsa i kvällstidningarna att den kommande vintern kan bli den värsta på många år. Som den höstälskare jag är, har jag rätt svårt för snö och kyla. Extremvinter låter inte särskilt lockande för min del, åtminstone inte om jag måste uppleva den på riktigt. I bokform däremot kan det vara en utmärkt miljö för de mest fasansfulla händelser, vilket är en bra sak för den som gillar att läsa sådana böcker. Vinterskräck måste inte ens innehålla något övernaturligt eller den minsta lilla mördare, naturen själv kan vara skrämmande nog. Det framgår till exempel i Bea Uusmans Expeditionen – Min kärlekshistoria, där det var riktigt hemskt att läsa om de stackars polarfararna som blir fast på en öde ö mitt ute i ingenstans i Arktis.

Att obehagliga vinterlandskap finns även på Grönland, det framgår av Ödemark av den isländska författaren Yrsa Sigurdardottir. Det är den femte boken om juristen Thóra, som den här gången åker till just Grönland. Hon deltar i en expedition som skall undersöka problem som uppstått i samband att ett isländskt företag försökt dra igång gruvbrytning på en avlägsen plats på den grönländska östkusten. Personer som arbetat där har försvunnit och aldrig återfunnits, något som i och för sig kan ha naturliga förklaringar. I det hårda klimatet är det lätt att komma vilse och frysa ihjäl i de ständiga snöstormarna. Men när Thóra och övriga deltagare i expeditionen kommer fram börjar de ana att allt inte är så enkelt. Det finns tecken som tyder på att saker inte stått rätt till och att stämningen varit mycket ansträngd redan innan den första av bolagets personal spårlöst försvunnit. Inte heller blir det bättre av att den grönländska lokalbefolkningen som bor i närheten påstår att gruvbolaget slagit sig ned på mark som det vilar en förbannelse över.

Ödemark är som sagt den femte boken i serien. De två första, Det tredje tecknet och Den som gräver en grav, var fyllda med blodiga dödsfall och isländsk magi. Dem gillade jag, men tyckte att det hela mest tappade tempo i de två följande böckerna Aska och Eldnatt. Ödemark är ett steg tillbaka till den rejält obehagliga stämning som fanns i första boken, och det menar jag verkligen i positiv bemärkelse. Yrsa Sigurdardottir lyckas måla upp en bild av den isolerade grönländska östkusten som definitivt inte gör att man lockas resa dit. I de ensligt belägna byarna är det så fattigt att det vid flera tillfällen hänt att alla som bor där har dött i svält och sjukdomar. Det finns knappt fungerande telefoner eller internetuppkoppling, vilket gör det svårt att kommunicera med omvärlden – och att kalla på hjälp om det skulle behövas. Jag skall inte avslöja vad som händer, men vi kan väl säga att Thóra upptäcker vissa saker som verkligen inte gör gruvbolagets lokaler mer tilltalande.

Nej, den här boken får mig inte att längta efter snö och kyla. Men hemma i läsfåtöljen under en filt är vinterskräck av det här slaget trevlig läsning, och jag tycker det är roligt att se att både Thóra och hennes partner Matthew tillbaka i gammal god form. Hoppas att det håller i sig även i kommande böcker, för om jag fattat rätt finns ytterligare ett par stycken som ännu inte blivit översatta till svenska.

Recensionsexemplar från Modernista.