En bok är aldrig densamma

För min del är Maria Lang en författare som för alltid kommer förknippas med långa sommarlovsdagar för länge, länge sedan. Bland alla de mängder med böcker som jag avverkade under somrarna fanns ett antal Maria Lang, även om jag så här i efterhand inte minns hur många av hennes böcker som jag läste. Hon skrev ju faktiskt rätt många och i mitt minne får jag erkänna att jag har litet svårt att skilja dem åt.

Förra året kom de första sex böckerna i serien i fina nyutgåvor och då passade jag på att läsa om dem. Mest slående i denna omläsning var hur väldigt annorlunda de var jämfört med hur jag minns dem. Då, när jag själv var typ i nedre tonåren, såg jag dem som litet småspännande deckare. Ond bråd död i bokform har jag älskat att konsumera så länge jag kunnat minnas och det får man ju verkligen hos Maria Lang. Nu slås jag av helt andra saker när jag läser, inte minst den smittande kärlek till deckargenren som Maria Lang förmedlar. Bland de obligatoriska ingredienserna i sådana här böcker finns överdrivet utstuderade och gruvligt hemska mord, där bakgrunden är avgrundsdjupa svek, hemlig passion, svartaste svartsjuka eller något sådant. Det är inte meningen att vara trovärdigt eller realistiskt utan det skall vara roligt att läsa böckerna, även om det givetvis i verkligheten är både hemskt och sorgligt med människor som blir mördade.

I boken Inte flera mord! diskuteras faktiskt det här med mord som underhållning en hel del – vilket ju framgår redan av dess titel. Upptakten är att huvudpersonerna Puck och Einar skall ha en stillsam semester tillsammans med Pucks pappa egyptologiprofessorn. Denne ställer som ett villkor för att följa med att Einar skall låta sin stora fascination för mordgåtor vara åtminstone under semestern. Lugn och ro vill han ha, och de enda döda det skall läsas om skall vara åtminstone 3000 år gamla (egyptologen förnekar sig inte). Fast någon sommar utan mord blir det givetvis inte – vad skulle boken då handla om? – och snart deltar alla med liv och lust i sökandet efter den mystiske mördaren.

Som vuxen kan jag alltså mer se Maria Langs deckare som mest underhållande att läsa, för särskilt skrämmande är de verkligen inte. Jag har förut skrivit här på bloggen om att jag har litet svårt för pusseldeckare, för egentligen föredrar jag mer svärta än vad som i regel kan uppbådas inom den genren. Så väldigt intressant är det sällan heller vem som är mördaren, oftast är det dessutom lätt att räkna ut ganska tidigt i boken. Det här gör också att det är med måtta som jag konsumerar Maria Langs böcker. Att läsa igenom hela serien i ett svep skulle jag definitivt inte göra, men sådär en här och där är ändå rätt trevligt.

Det här inlägget är en del i Fiktiviters Maria Lang-temadag. Hos Fiktiviteter finns också "den ultimata Maria Langkalendern", perfekt för alla som vill läsa böckerna under rätt månad eller tid på året. Via kalendern kan man dessutom passa in dem med rätt väder och ibland också vissa särskilda sammanhang (skolavslutning, tågresa, översvämningar t.ex.).  För min del är dock Maria Langs böcker för evigt semesterläsning under sommaren, och kanske blir det även i år en bok eller två. När man är ledig passar det ju bra med en mordgåta eller två ... vilket till och med egyptologiprofessor Ekstedt till slut var tvungen att erkänna.

Maria Lang-dagen

Idag är inte vilken lördag som helst, utan det är nämligen dags för Fiktiviters stora Maria Lang-dag. Runt om på massor med olika bokbloggar kommer det skrivas om Maria Lang och hennes böcker. Som framgår av schemat nedan kan ni förvänta er något även här hos mig litet senare under dagen...

09:45 Fiktiviteter
10:00 Bokdetektiven 
10:30 Marias bokliv 
11:00 Fiktiviteter 
11:30 Dark places 
12:00 Sagas bibliotek 
12:30 Fiktiviteter 
13:00 Tröst för ett knytt 
13:15 Cinnamon books 
13:30 Skuggornas bibliotek 
14:00 Fantastisk fiktion 
14:15 Fiktiviteter 
14:30 Dark places 
15:00 Annas bokbord 
15:30 Lottens bokblogg 
16:00 Det här har jag läst 
16:15 Fiktiviteter 

Mord i semestertid

Gamla deckare av Maria Lang är sådant som jag verkligen förknippar med sommarlovsläsning. De får mig att minnas somrar för många år sedan som jag tillbringade hos min mormor. En sak som jag gjorde där var att läsa hur mycket som helst, och bland annat då ur hennes samling av böcker av just Maria Lang.

Skall man vara strikt passar dock inte alla hennes böcker för just sommaren, eftersom en del av dem utspelar sig under helt andra tider på året. Vill man veta exakt hur det ligger till rekommenderas Fiktiviteters Ultimata Maria Langkalender, där det framgår precis när under året handlingen i de olika böckerna äger rum – och därmed passar bra att läsa. Där framgår att en bok som är alldeles utmärkt att ta sig an just nu är den tredje i serien, Inte flera mord!, som ursprungligen gavs ut 1951.

Inte flera mord! utspelar sig så där i slutet av semestern. Puck och Einar har kommit hem från sin bröllopsresa och tänker nu få ett par sensommarveckor i den lilla idylliska småstaden Skoga. Med sig har de Pucks far Johannes Ekstedt som är professor i egyptologi och dennes katt Thotmes III, en mycket elegant och klok kattdam som fått sitt namn efter en gammal farao. Tanken är att de skall få en lugn och avslappnad tid tillsammans, där skall läsas böcker, badas och sådana saker. Några mord får däremot inte förekomma, det har Johannes bestämt krävt och han får medhåll av en semesterledig poliskommissarie Christer Wijk som också är på besök i sin gamla hemstad. Nu är det väl framför allt läsning om mord och diskussioner kring dem som avses, men inte på något sätt lyckas de få sin vilja igenom. En person blir nämligen mördad redan första dagen, till råga på allt i trädgården till huset de lånat. Frågan är vem som ligger bakom, ett minst sagt delikat problem eftersom det inte finns så många potentiella mördare att välja bland. Den skyldige måste alltså vara någon i deras närhet. I det lilla samhället tycks alla veta allt om varandra, men ändå verkar det som att många på något sätt lyckats dölja de mest svarta hemligheter.

Norstedts har i år gett ut de första sex av Maria Langs böcker i fina nyutgåvor och jag har därför passat på att läsa om ett par av dem. De framstår dock idag som helt annorlunda för mig nu än de gjorde när jag läste dem som barn/tonåring. Då såg jag dem som deckare helt enkelt, men nu tycker jag att själva mordintrigen inte är särskilt intressant. Det roliga är istället personerna, tidsskildringen och sättet som de uttrycker sig på (underbart femtiotalsaktigt). Dessutom tycker jag personligen att det är hemskt underhållande med huvudpersonernas förhållningssätt till det akademiska, där de ser det som höjden av avslappning att i lugn och ro få läsa en avhandling i något mycket specialiserat ämne. Man kan se det där som en slags drift med torra akademiker, men man får inte glömma att Maria Lang hade disputerat själv. Det är med en kärleksfull glimt i ögat hon gör det där, och jag kan inte låta bli att le igenkännande när de stuvar bilen full med böcker inför resan. För så packar jag också, det är inte bara sådana böcker som jag skriver om här på bloggen som följer med i min väska. Och jag tycker att de titlar som professor Ekstedt tagit med sig verkar väldigt intressanta...

Skolavslutning enligt Maria Lang

Idag är den dag då många tar studenten i Stockholm, och säkert på andra platser runt om i landet också. Vad passar då bättre än att läsa en somrig bok om en studentexamen? Fast det är klart, jag hoppas att de skrålande och flakåkande ungdomarna slipper råka ut för några giftmord i samband med skolavslutningen, vilket är vad som händer i Farligt att förtära av Maria Lang. I den boken har huvudpersonen Puck, litteraturdoktorand från Uppsala, fått jobb som vikarie på Stockholms stadsläroverk bara några veckor innan terminsslutet. Extrajobbet blir för henne en trevlig och intressant upplevelse som i mycket innebär att hon hårddrillar eleverna inför deras kommande studentexamen. Allt är bra fram till den stora skolbalen, då också en teaterpjäs skall spelas. Det som skulle bli den roliga höjdpunkten på terminen slutar istället i ond bråd död. Frågan är bara vem som är den skyldige? Maria Langs ständige mordutredare Christer Wijk inkallas och avslöjar inte bara mördaren utan också ett komplicerat nät av kärleksintriger och svek som föregått de hemska händelserna.

Farligt att förtära är Maria Langs andra bok från 1950, som nu finns i en jättefin nyutgåva av Norstedts. Jag vet att jag har läst den förut, men det är många år sedan och jag kan inte påstå att jag minns särskilt mycket av handlingen. Idag läser jag den i alla fall inte för själva deckarintrigen, som är rätt konstlad och ointressant. Istället är det miljöskildringarna, språket och personerna som gör boken väldigt rolig. Skolan där Puck undervisar är möjligen inte exakt Östra real, men den ligger i alla fall ungefär där på Östermalm. Det betyder att handlingen utspelar sig i 1950-talsversionen av en del av Stockholm där jag rör mig rätt mycket. En del är sig likt, som att folk även på den tiden gick på Berns för att roa sig. Idag är det dock förmodligen inte så vanligt med gymnasielärare som är hunsade av barska hyrestanter.

Dessutom förekommer en hel del underbara karaktärer i boken. Jag älskar den stenhårda och välsminkade lärarinnan Katrin som använder guldmunstycke när hon röker och som verkligen aldrig skulle kunna tänka sig att stoppa strumpor åt någon karl. Jag kan tycka att Puck själv rätt ofta gör en rätt blek figur, men det finns många andra utöver henne. Katrin skall väl föreställa vara en kall typ, men något jag gillar är att kvinnor här får vara välutbildade, yrkesarbetande, snygga, välklädda och snabba i repliken – allt på samma gång. Visserligen händer det väl att de är mördare också, men absolut inte alla. Det här är 1950-tal med ett annat samhälle och andra jämställdhetsnormer än idag, men i Farligt att förtära är det verkligen inte någon hemmafrudröm som är idealet.