Huvudpersonen Cady kommer från en rik New England-familj som tillbringar somrarna på en privat ö där vistelserna ur hennes perspektiv framställs som en slags drömtillvaro fylld av picknickar på stranden, tennisspelande och båtutflykter. Men allt är inte riktigt som det borde vara, för det boken handlar om är hur Cady försöker minnas tillbaka till sommaren när hon var femton, vilket var två år tidigare. Då hade en hemsk olycka skett och i sviterna av den lider hon av minnesförlust som gör att hon inte vet vad det var som egentligen hände. I boken försöker hon pussla ihop sina minnesbilder för att förstå vad det var hon råkade ut för.
Vad som händer i boken tänker jag inte tala om, men jag kan förvarna om att det här är en bok med en mycket omtalad Vändning. Ni vet, som i Gone Girl ungefär, där man helt plötsligt förstår saker på ett helt nytt sätt. I We were liars kommer vändningen rätt sent, men innebär att läsaren får tolka om allt som sagts i boken. Om man inte redan insett hur det ligger till förstås, för jag tyckte att det var ganska uppenbart vartåt det hela var på väg. Allt går inte att fatta i förväg, för så mycket information får läsaren inte, men en hel del. Att vändningen inte för alla blir den stora chock den är tänkt att vara är dock ett mindre problem. Värre är att den helt enkelt är störtfånig och tar bort fokus från det som egentligen är intressant i boken.
Cady som person är en rätt tråkig tonåring med plakataktiga politiskt korrekta åsikter och en naiv syn på kärlek. Allt det kan man dock förlåta henne, för det är väl på sätt och vis ett ganska typiskt tonårigt sätt att vara på. Men det gör att hon själv inte blir särskilt intressant att läsa om. Istället är det hennes familj och släkt som bär upp det hela, där man långsamt inser att den lyckliga och rika familjen Sinclair egentligen bara är en fasad bakom vilken det döljer sig såväl ekonomiska svårigheter som känslokalla maktspel och svåra slitningar mellan familjemedlemmarna. Det som gör We were liars läsvärd är just den där skildringen av hur paradistillvaron på den privata ön i själva verket blir till en fångenskap i en gyllene bur för de vuxna i familjen, medan barnen när de är små inte förmår att tolka det som händer under somrarna ur det perspektivet. Cady och hennes problem däremot framstår mest som en rätt konstlad historia.
Nej, precis som jag misstänkte levererade inte We were liars på den höga nivå som påståtts i många recensioner av den. Åtminstone tyckte inte jag det, även om jag ändå vill framhålla att det är en bok som passar bra som trevlig och ganska lättsmält sommarläsning. Och den som vill gråta över Cady kan väl få göra det ... det känns som att författaren tänkt sig att läsaren ska göra det.
